Yay
Enjoy.
W.A.S.P. – Trädgårn, 18 oktober
Förvånansvärt är det ingen kö utanför Trädgårn när vi anländer runt klockan åtta. Det är rätt mycket folk där inne, men inte fullt. Förbandet drar igång med full energi och kämpar för att få igång den måttligt motiverade publiken. Beror det på det faktum att det är måndag eller att publiken helt enkelt sparar sin energi till W.A.S.P?Läste en artikel idag om en säkerhets vakt som fått örat avbitet under fredagen på deras konsert i Stockholm. Kan inte hjälpa mig själv att stirra ut över folket och undra om någon av dem är en potentiell öronavbitare, men jag känner mig rätt trygg.
De öppnar upp under en medley av gamla klassiker. Tre stora dukar har kommit upp och under showen visas gamla skräckklassiker som Frankensteins monster men även videos på Blackie Lawless och det forna bandet på 80-talet. Det ger en otrolig nostalgikänsla, trots att jag med mina nitton år inte var med under 80-och 90-talet utan såg dem under Sweden Rock Festival nu i somras för första gången men med mitt dåvarande tillstånd minns jag inte särskilt mycket från den spelningen. Men att se 50 plusarn på scen och samtidigt på bildskärmarna är häftigt. Han har inte förändrats särskilt mycket, blivit lite pluffsigare om kinderna men i stort inte förändrats mycket alls. Han ser om något lite groteskare ut till följd av ansiktslyften och jag skulle inte vilja möta honom i skogen en mörk natt.
Men det är trots allt inga människoöron som flyger i publiken och Blackie kastar inga köttstycken över oss. Scenmässigt har de kanske blivit ”snällare”, men de verkar istället tagit det där svarta och brutala och malt ner det i musiken. Det är ack så mycket tyngre, ännu mer dist på gitarrerna. När gitarristen Darrel Roberts kör sina monstersolon på sin gitarr med lasereffekter är det så nackhåren reser sig, inte utav skräck, men välbehag. Man känner musiken i hela kroppen och hjärtat slår i takt med baskaggen. Det är metal.
Plötsligt skuttar Duracell-kaninen fram i form utav basisten Mike Duda och det är så att man önskar att han råkar hoppa av scenen. Vad går han på egentligen? Jag förundras av hans energi samtidigt som jag blir rädd att han ska råka slå till stackars Blackie med sin Bashals.
Plötsligt känns Trädgårn alldeles för liten. När de drar igång I Wanna Be Somebody är varenda kotte med och det är väl egentligen här som de verkligen får kontakt med publiken. Blackie bjuder in till allsång och vi får äntligen vara med. Under spelningen kör Blackie sin grej. Det är inget mellansnack vilket om man tänker tillbaka kanske hade varit lite trevligt, men om jag ska vara ärlig inte brydde mig särskilt mycket om ändå. För hur många gånger har man inte hört ”How yah doing Gothenburg??!!”. Nej, det behövs verkligen inte ikväll och Blackie vet det. Hela grejen att de går upp och kör sin grej med skräckklassikerna i bakgrunden är W.A.S.P, lite mytomspunnet, så som man vill att de ska vara.
För att sammanfatta kvällen så är jag nöjd. W.A.S.P. bjöd på en grym show, om något lite kort. Jag fick höra de nya låtarna som jag ville, men även de gamla godingarna. Min lust att lyssna mer på W.A.S.P väcktes, så som det ska vara efter en koncert.
