16/6-10
Var det bara jag som inte drömde om att vara prinsessa som liten flicka?
Min idol när jag var liten var min två år äldre kusin. Vad han än gjorde ville jag göra. Det han lekte med ville jag leka med. På landet gjorde vi kojor, täljde visselpipor, byggde små båtar och gjorde bilbanor i sanden för mini-bilarna. Jag fick alltid den fula, blå plastbilen.
Mitt problem var att min kusin inte ville leka med mig. Jag var som Rita i Torkel i knipa som desperat försöker få vara med. Ibland fick jag, ibland inte men det spelade ingen roll, jag ville fortfarande vara som min kusin.
Det jag önskade mig allra mest jul efter jul, födelsedag efter födelsedag var en radiostyrd bil. Istället fick jag sminkhuvudet, söta dockor och diverse rosa prylar. Visst, jag älskade Barbie men jag gillade ju bilar med..?
Föräldrar gör det hela tiden, sållar bort det som inte passa in i facken. Det handlar inte bara om genus utan även om barnet kanske klär sig annorlunda senare i livet, inte har rätt intressen eller liknande.
Jag satt och kollade på morgonsoffan på tv 4 för nån vecka sedan när någon barnpsykolog skulle svara på frågor från oroliga föräldrar som ringer in. Det som upprörde mig mest, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, var en pappa till en son på ca tio år. Pappan var orolig för att sonen inte hade några manliga intressen(!). Han gillade mest att rita och sy och satt för det mesta med flickorna i skolan. Detta bekymrade honom väldigt. Denna fadern bekymdrade mig väldigt.
Men som sagt, det handlar inte bara om genus. Om ens unge börjar klä sig annorlunda och, gud förbude, pierca sig! Vad ska alla andra säga? Kommer mitt barn bli mobbat i skolan?
Kära föräldrar, det är ni som bidrar till att fördomar skapas och frodas.
So long fucker, peace å allt det där
/joni
Min idol när jag var liten var min två år äldre kusin. Vad han än gjorde ville jag göra. Det han lekte med ville jag leka med. På landet gjorde vi kojor, täljde visselpipor, byggde små båtar och gjorde bilbanor i sanden för mini-bilarna. Jag fick alltid den fula, blå plastbilen.
Mitt problem var att min kusin inte ville leka med mig. Jag var som Rita i Torkel i knipa som desperat försöker få vara med. Ibland fick jag, ibland inte men det spelade ingen roll, jag ville fortfarande vara som min kusin.
Det jag önskade mig allra mest jul efter jul, födelsedag efter födelsedag var en radiostyrd bil. Istället fick jag sminkhuvudet, söta dockor och diverse rosa prylar. Visst, jag älskade Barbie men jag gillade ju bilar med..?
Föräldrar gör det hela tiden, sållar bort det som inte passa in i facken. Det handlar inte bara om genus utan även om barnet kanske klär sig annorlunda senare i livet, inte har rätt intressen eller liknande.
Jag satt och kollade på morgonsoffan på tv 4 för nån vecka sedan när någon barnpsykolog skulle svara på frågor från oroliga föräldrar som ringer in. Det som upprörde mig mest, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, var en pappa till en son på ca tio år. Pappan var orolig för att sonen inte hade några manliga intressen(!). Han gillade mest att rita och sy och satt för det mesta med flickorna i skolan. Detta bekymrade honom väldigt. Denna fadern bekymdrade mig väldigt.
Men som sagt, det handlar inte bara om genus. Om ens unge börjar klä sig annorlunda och, gud förbude, pierca sig! Vad ska alla andra säga? Kommer mitt barn bli mobbat i skolan?
Kära föräldrar, det är ni som bidrar till att fördomar skapas och frodas.
So long fucker, peace å allt det där
/joni
Kommentarer
Trackback
